.

sanningen är den, att jag nästan aldrig har något vettigt att skriva om, så därför skriver jag inte. Det händer aldrig, eller väldigt sällan, något i mitt liv som är utöver det vanliga, så känns inte så bråttom med att skriva om. Jobb, träning, lite mer jobb och vad jag åt till middag igår.

Vill ni ha något som jag verkligen vill skriva och tänker på ganska mycket så är det att Elisa snart kommer hem!!!
Efter att hon åkt så har jag insett hur mycket jag tog hennes närhet förgivet. Usch, det är nästan hemskt, men vi har faktiskt varit bättre på att prata regelbundet med varandra nu när hon är andra sidan jorden än när hon bodde en mil bort. Jag säger inte att vi har en bättre kontakt, eller att vi har blivit närmare vänner. Det är bara det att båda verkligen suger på att höra av sig och att vi båda har tagit varandra förgivet. Nu när jag inte kan träffa henne när jag verkligen behöver, så känns det att hon inte är hemma. Det är inte bara att ringa henne när jag mår dåligt. Flera gånger har jag kommit på mig själv att vilja åka hem till henne och berätta något, men inte kunnat... Och nu har jag insett att jag banne mig inte ska ta henne förgivet mer. Jag ska aldrig ta våra, min, Lindas och Elisas myskvällar, som vardagligt. Jag ska aldrig mer inte uppskatta att kunna åka hem till henne bara för att jag inte vill vara hemma.

Jag kommer vara som ett plåster på Elisa känns det som. Gud vad jag saknar henne. och hon kommmer hem om två helgeR!!! låt tiden gå fort


.

hehe, ops. 2 veckor och 4 dagar sedan jag sist skrev. Vad kan jag säga? Jag har varit utomlands utan internet. Jag ar jobbat arslet av mig för att kunna lämna detta sketna ställe snart igen. Jag har festat, träffat nära och kära, och haft kvalitetstid med pojkvännen. Vem har då tid för sådant som bloggar?


Okej, jag vet. förlåt. ska skärpa mig, ni få som väl läser denna skitblogg.

.

Jag behöver semester...





Äh, jag drar nu.


.

Hehe. gnällde på Elisa och sa att hon måste uppdatera sin blogg bättre... därför kände jag mig nu manad att skriva några rader. Min helg går att beskrivas på flera sätt: Galet rolig, bäst, underbar, fantastisk, mysig, fartfylld, tårfylld, perfekt.

Min helg började redan i torsdags. Japp, vi hade så himla lite barn på fredagen att de sa att jag kunde vara ledig. Ganska lägligt kom det också, med tanke på att jag hade haft världens sämsta vecka och jobbat sjukt mycket i två månader i sträck. En annan positiv sak var ju också att jag då kunde spendera hela helgen med världens finaste. Dock så blev det ändå inte riktigt så, eftersom vi på fredagen gick på Veronica Maggio och jag spenderade hela kvällen med en väldigt saknad fröken Kjellgren och massa härliga gnesta människor! Vi gick till 550 efter konserten och jag hade en väldigt lyckad utekväll. Alltså blev fredagen toppen, trots att den inte spenderades helt och hållet i kärlekens tecken!

Nu hoppade jag ju över torsdagen som bestod av IKEA IKEA IKEA. Jag älskar det, och jag vill bara flytta hemifrån på momangen så jag också kan få åka och shoppa nya saker. Det var typ allt från torsdagen eftersom Johan gjorde mig grymt besviken och inte ville köpa varken spegel eller tavlor - det vill säga, det roligaste jag vet att köpa.

Lördagen började som en riktig slappardag. Vi vaknade sent och åt frukost framför två disneyfilmer - Ringaren i Notredame och, min älsklingfilm som liten, Skönheten och odjuret. Däremot slutade vi med en liten utflykt med nästan hela familjen Lenntorp till Heron City. Jag, Johan och Patrik gick på Apornas Planet medan de andra gick på Tintin. Apornas Planet är faktiskt att rekommendera, det var verkligen inte bortkastade pengar.

Söndagen bjöd på en massa flytt. Skruva ner, packa in, åka, bära, packa upp, skruva ihop... Därefter var det väl lite jobbig stämmning. Jag vill inte att Johan ska flytta, men jag vill verkligen att han ska flytta. Ja, ni förstår väl varför det blev lite jobbigt. Jag och Johan var väldigt kramiga och mysiga sista kvällen tillsammans innan vi skulle skiljas åt för att inte veta när vi ses igen.

Jag struntar i att det finns folk som har det värre än mig. Som har längre "långdistansförhållanden" än vad jag och Johan har. Det gör inte mindre ont för det att han inte längre kommer att vara på bekvämt avstånd och att man inte längre kan spontanses. Det tröstar inte ens lite grann att det finns någon som har det jobbigare eller värre. Jag kommer att behöva tid att vänja mig, det vet jag. Däremot vet jag att vi kommer att klara det ändå, vi måste det, för ingen av oss vill ge upp och klarar andra det, ska fan vi göra det. 

.

Ibland gäller det att ha tur! I och med att jag har jobbat ganska mycket och därför bara varit inne på facebook i mobilen så hade jag helt missat att Veronica Maggio skulle spela redan ikväll på klubb Molto. Jag kom på i veckan att jag nog skulle vilja gå på den spelningen, men insåg ganska snabbt att det var kört eftersom alla biljetter är slutsålda. Vem skulle dessutom vilja missa Veronica Maggio? Hon var urbra i Uppsala, så jag förväntar mig inte mindre ikväll. Hur fick jag då tillgång till biljetter? Jo, mina vänner. Ibland får även jag en liten guldkant på min tillvaro. Imorse när jag vaknat efter en ljuvlig sovmorgon satte jag mig framför facebook. Den första nyheten var från klubb Molto så jag bestämde mig för att klicka mig vidare in på deras sida. Nu kommer den oändliga turen: 45 minuter tidigare hade de lagt upp en status som talade om att de fått tag i tio extra biljetter till kvällens spelning. Jag slängde mig in på hemsidan och klickade hem två biljetter till Johan och mig. Alltså = kvällen räddad! a-w-e-s-o-m-e.
Nu kom han den där härligt speciella människan i mitt liv ut ur duschen så ska passa på att ha lite kvalitetstid med honom innan jag slår klackarna i taket med fröken Kjellgren och fröken Ohara!

.

Är det ikväll jag samlar vuxenpoäng eller? Jag ska faktiskt vara med på föräldramötet på mitt dagis. Jag tycker i alla fall att det ger vuxenpoäng. Lite åtminstone? Däremot fick jag en ganska tråkig nyhet idag också, jag kommer nog inte få fortsätta på dagis efter jul, i alla fall inte det där dagiset. Det där bästa, med de härligaste ungarna. Jag tror att jag har blivit lite kär i varenda en av dem. Just de där ungarna. På det där dagiset. Det kommer att vara svårt att lämna dem. Väldigt svårt. Därför får jag nu bara hoppas att jag faktiskt fortsätter ända fram till jul! Jag håller alla tummar jag har, dels för att jag verkligen behöver pengarna och ja, dels för att det bara är de där speciella ungarna.

                               
                        Ska jag någongång vara tillräckligt modig för att bära detta läppstift en helkväll?

RSS 2.0