Nu är det bara timmar kvar!
Snart är vi där, det vi har väntat på i månader.
Vi ska ha kul. Det har jag lovat mig själv.
Du och jag, ensamma i två veckor. Det kan inte bli annat än bra!
I love you, big time ♥

ni kan inte ana hur mycket jag njuter just nu.
Det känns som att det går så himla bra med allt, efter regn kommer solsken liksom. och nu kommer solskenet!
 
Jag har bara dagar kvar tills jag kommer utomlands. Bort från Sverige. Bort från allting som är jobbigt. Bara jag och Amanda och två grekiska öar att utforska!

Jag har underbara vänner, som jag nog inte värderar tillräckligt högt.

Jag har ett underbart körkort som gör att jag kan ta mig vart jag vill, när jag vill. Detta leder då direkt till att jag nämner mina grymma föräldrar som gjorde detta möjligt!

Jag har ett grymt jobb, som ger ruskigt bra betalt. (jag tjänar multum fast jag inte jobbar ihjäl mig... Halva resan betald på 7 arbetsdagar, det känns ganska bra liksom! )

jag har dig.

Mitt liv leker idag, det gör verkligen det!

När inte ens en råstressig dag på jobbet kan få en att skingra tankar, då är man illa ute...

sämsta dagen på länge, tack snälla för att den är över.

I know it's dark inside of me.
 I know it is...
That's why I need you.

Pappor... det är ett konstigt släkte. Jag tror min pappa är något överhuvud bland alla dessa konstiga människor. För det finns fasen ingen annan pappa som är som min pappa. Han är unik. Han är ett litet litet barn i en stor (och övergödd) vuxenkropp.

Vi har haft våra duster. Det kan jag inte förneka. Han är den mest envisa, tjurskalliga och trångsynta människa jag känner. Han ska dessutom alltid ha det sista ordet... och folk tycker att vi är lika, jag förstår inte... Inte ni heller? gör ni? åh, inte ni också!

Min pappa är nog bland världens bästa pappor, kanske rent av den bästa. För samtidigt som han är sådär trångsynt och argsint, så är han den mest omtänksamma, översnälla, knasigaste, töntigaste, underbaraste pappan som finns. Han är dessuom ganska duktig på att skämma bort sina barn. En av hans bästa kvalitéer om du frågar mig!

Anledningen till detta inlägg kommer nu:
När jag kom hem idag, trött och sliten efter en hel dag i solen med underbara Felicia och Sandra (ja, man kan bli trött av det också), så var pappa redan hemma. Det första jag fick höra när jag klev in genom dörren var "Jennie!" (typ som äntligen är du hemma, vad glad jag blir) sen släppte han bomben "skalar du potatis? Skala skala skala potatis" dansade han runt. Jaja, tänkte jag. Jag får väl ställa upp., Han är ju trots allt "allergisk" mot att skala potatis. åhjo, det är sant och han är nog den enda i världen som har drabbats av detta fenomen också...

Efter att jag varit så vänlig och skalat hans jäkla potatis, går jag in till TV:n för att äntligen slå mig ner och titta på fotboll. Han kommer in och utbrister "men Jennie, där satt ju jag. Du vet att det är min plats!" Jag svarar nonchalant: "och? jag var här först, du tar alltid min plats när jag går ifrån..." Jag riktigt ser hur han smyger sig fram och hur hans uttryck i ansiktet förändras när han kommer för att gnosa (gnosa är ett anderssonuttryck för att trycka ner knytnäven i bröstet och gnosa runt, gör fruktansvärt ont). Jag genomskådar hans attack och sparkar undan honom, nöjd över mitt drag. Han är dock snabbtänkt och rycker mig istället i foten och bokstavligen drar dääään (sormländska, yeaaah!) mig från fotöljen. Fotöljen flyttas minst en meter från sin vanliga plats och mig fortsätter han att släpa längs hela vardagsrumsgolvet. Skrattandes!

Han är helt enkelt omöjlig. Han kommer nog aldrig växa upp. Det värsta är bara att jag inte rår på honom. Han är ju trots allt en 49-årig 110 kg klump!

Men herregud.. Gissa vem som inte skriker nu då? Jo, pappa förstås. Måste hjälpa honom med att åka och slänga sopor. han kan ju inte, eftersom han är skadad. Denna helg kommer att bli ett ständigt passopp på honom.. suck. Om det inte var för att jag älskar honom så mycket, skulle han åka på en snyting!

JAG VILL OCKSÅ TA STUDENTEN!

jag var så himla avundsjuk på Emma och Amanda igår, när de stod och skrek för full hals vid sitt utspring.
jag fick rysningar i hela kroppen, kunde inte sluta le och fick faktiskt nästan tårar i ögonen. så många av mina vänner tar studenten nu och alla börjar sitt nya "vuxenliv". Jag kan inte hjälpa att undra: kommer dessa människor finnas kvar tills nästa år när det är min tur? Eller kommer de att vara utspridda över hela världen? jag hoppas innerligt på det förstnämnda.

min äckliga dator vill inte visa bilder som vanligt, så ah. njut av min "härliga" text...

GRATTIS VÄRLDENS BÄSTA PIER TILL STUDENTEN!

Spenderade som sagt kvällen hos denna underbart snälla person, tillsammans med andra härliga människor.
Väldigt skönt och roligt att sitta och slänga käft med goda vänner utan att behöva tänka speciellt mycket på morgondagen. Fick skjuts av Holmen hem, efter att jag, Erik, Pier och Basse tryckt in oss i hans lilla bil. Pumpade musik på högvolym och jag måste få säga att holmen var duktig på att köra! kände mig till och med ganska säker. Jag bara älskar att umgås med dessa grabbar. Det finns inga snällare.
synd att det blir väldigt sällan bara...

SOMMARLOV
(gör typ glädjedansen, segerdansen, hoppar jämfota, skriker och skakar på rumpan - allt på samma gång!)

So-so-so-sommarlov. ohyeeeeeees.
Skriver jag osammanhängade? är det svårt att föstå vad jag vill få fram? svårt att förstå att jag är så inåt hellmuttski glad över att slippa gå till skolan på över två månader...? Nej, tänkte väl det.

Jag funderar starkt på att göra en pappa... När han blev arg en gång på vår kassa stekpanna, drämde han in den långt in i skogen och lät den hänga kvar i en tall ett ganska bra tag innan han hämtade tillbaks den.. Skulle kännas ganska bra att göra samma sak fast med min skolkalender, mina skolböcker och alla jävla ämnen som är över och som jag aldrig mer behöver läsa igen! Dock i ren glädje skulle jag kasta dessa saker då. inte ilska.


MOT OÄNDLIGHETEN OCH VIDARE!!
drar till Piers hem nu, dags för umgänge och studentfirande ♥

det är vad detta är
No matter how far, no matter where

jag är galet galet galet glad idag!
jag hoppas verkligen att detta håller i sig nu.
snälla, låt inget gå fel...

Varför skulle jag hamna i den elakaste och mest retsamma familjen i hela världen för? varför vill man straffa mig så...?

Idag när jag kommer hem från en dag full med glada miner och alldeles för mycket shopping, sitter Limpa i köket och pratar med någon nisse som bor i Australien över skype. Vi pratar lite alla tre och jag visar mina nya kläder. Allt är frid och fröjd och jag känner att jag tycker väldigt mycket om min syster. Sedan kommer pappa hem...
Han och Limpa släpper direkt bomben: "Du kommer inte komma in på Gnestadagen längre. De har höjt åldersgränsen till 19". Jag skrattar och säger visst visst, men när pappa också börjar säga att han hört det och när linda drar upp viktiga namn och säger att det är dessa personer som har sagt detta blir jag fundersam, men viftar ändå bort det. Pappa lägger även till att det har att göra med att vi 18åringar inte kan sköta oss på fester... Jag brusar självklart upp direkt och säger att "varför ska vi straffas för att det finns vissa som inte kan sköta sig på fyllan?" jag är arg över detta hela middagen, ända tills jag ser att både limpa och pappa knappt kan hålla sig för skratt. IDIOTER!!!!

Ser ni nu? Det är ett mirakel att jag inte hamnat på dårhus ännu... elaka människor.

jag har en obehaglig känsla. En känsla som jag inte kan sätta fingret på vad det är. Ungefär som att något eller någon håller på att glida mig ur händerna och att jag verkligen, verkligen, verkligen inte vill att det ska hända. jag känner mig ganska otillräcklig just nu och det känns som att oavsett vad jag gör eller säger så blir det fel. Ni vet när ni har ont någonstans, men inte kan beskriva hur det känns? Så känns det för mig.  Det är verkligen kaos inuti mig. Jag vill så gärna hjälpa, men finner ingen ork eller de rätta orden för att vara den personen för dig som du behöver just nu.