.
.
Kan ni då tänka er min förvåning när jag öppnar paketet och ser en exakt likadan flaska som jag har haft hemma? Då har han lyckats sno med sig parfymflaskan hem när vi åkte till Gran Canaria förra gången för att sedan springa runt hela Stockholm med flaskan och fråga var man kan köpa den. När han fick reda på att den inte längre finns att köpa i Sverige sätter han sig och letar febrilt på internet istället, bara för att hitta den till mig. Jag förundras fortfarande över hur jag kunde få honom på kroken. Han är helt makalös och han är min.
.
Min helg har varit underbar, toppen, underhållande, mysig och alldeles för perfekt. Den var så bra att jag aldrig ville att den skulle ta slut. Jag ville verkligen inte tillbaka till verkligheten igen, utan ville få försvinna i det härliga humör och situation jag befunnit mig i under helgens timmar, med den person jag tycker allra mest om. Den person som alltid får mig att skratta åt de mest dumma sakerna.
Jag och Johan började vår helg med att ta tåget upp till Stockholm för att umgås med Erik, Elisabeth, Pier och Camilla. Vi beställde Thaimat i en liten kiosk och gick och satte hos på klipporna för att korka upp vinet och titta på solnedgången. Det var jättemysigt och jag hade det väldigt trevligt, när det inte kändes som att jag skulle smälta bort för att det var så varmt. Framåt kvällningen tog vi tunnelbanan till Erik och Elisabeth för att prata strunt och äta glass. Jag somnade ganska gott när jag kom hem sent på natten.
Lördagen kunde ha börjat bättre faktiskt. Jag var tvungen att masa mig upp för att åka till jobbet, men när jag kom hem vid halv fem hade Johan börjat göra hemmagjord pizza åt oss och den smakade gudomligt gott. Hela den kvällen bjöd på Harry Potter maraton, mys med täcke och grönsaker med dipp änd in på småtimmarna. Vi sov ut på söndagen för att sedan titta klart på den sista filmen innan vi åkte till Heron och avslutade en perfekt helg med den allra sista Harry Potter filmen.
.
.
Gud vad det var underbart att få umgås med Elisa och Linda igen. Efter sådana här dagar tillsammans med dem, ångrar jag innerligt att vi inte ses mer! Dock ska vi ses lite mer nu, passa på när inte vi har Elisa hos oss hela året som kommer. Jag hoppas verkligen att vi kommer att ses mer också. verkligen.
Dags att slänga på sig lite andra kläder nu då! Får se hur modig jag är i dag. Ska jag våga använda det röda läppstiftet jag köpte i Halmstad eller ska det fortsätta med att bara ligga och damma som det har gjort hittills?
.
I dag är nog fan världens lyckligaste dag. I alla fall årets. För exakt ett år sedan kom världens finaste person hem till mig och det var äntligen vi. Efter så mycket tid och om och men. Äntligen fick jag säga att "han där, han är min." Jag älskar dig!
Dagen och helgen ska firas med Johan. Idag är den bästa dagen för jag får först umgås med Elisa och Linda, för att sedan åka till Stockholm med Johan och umgås med Erik, Elisabeth, Pier och eventuellt Camilla. Imorgon vet jag inte vad som väntar mer än jobb, men jag tänker inte bry mig om morgondagen i dag. Jag ska njuta av varenda minut. varenda sekund. Vartenda leende från Johan. Jag känner mig fortfarande nykär. Jag känner mig som världens lyckligaste människa just i dag och jag tror faktiskt inte att någon kan vara på bättre humör än mig idag.
Snart kommer Elisa och Linda, har saknat dem rejält och mer kommer det att bli när Elisa snart åker i väg. Kommer att bli tungt. Bara fler och fler vänner sprids ut över hela sverige och världen.
.
Idag blir det nyköping med mamma innan jobbet. Vi ska titta på mobil och klocka till mig samt byta Limpas Pandora armband. Jag är i ganska stort behov av ny mobil då mina högtalare inte fungerar längre = kan inte prata i telefon, hör inte sms, kan inte ställa alarm. Mobilen stänger av sig själv och den håller helt enkelt på att falla sönder totalt. Frågan är, Sony Ericson Arc eller en iphone?
.
.
Jag förstår inte varför, för jag har faktiskt inte jobbat speciellt mycket i dag. Kan det ha varit Caroline Duves besök i några timmar och solen som tröttade ut mig? Jag tror faktiskt det, men mysigt var det. Väldigt mysigt.
Jag kom hem från Mr. Lenntorp runt tio tiden och masade mig genast över till världens bästa granne - farmor och farfar. Farbror Håkan och faster Pernilla är på besök från Halmstad och stannar hela veckan. Jag tycker att det är ganska okej faktiskt. Synd bara att Håkan inte förstår sig på det där med bilar... vadå, seat är ingen bil liksom?
Jag tycker såhär nu. Att jag ska sova så att det kan bli imorgon. Då ska jag jobba livet ur mig i fem timmar och sedan gasa med gamla bettan hem till världens finaste Johan.
.
Varför var det spöregn igår och fint i dag när jag ska jobba? Jag undrar bara... Jag är fruktansvärt opepp på att åka och sätta mig bakom kassan just nu, men jag tröstar mig med att det bara är för 5 och ½ timme. Det ska ändå bli skönt att få komma hemifrån och jag tror faktiskt att det kommer att gå bra på jobbet när jag väl är där(Hoppas). Jag ska inte klaga på att ha ett jobb för sjutton!
.
.
Tack världens bästa Frida för att du har gett mig Sveriges snyggaste bloggdesign! Det var det här jag menade i det förra inlägget. Jag är så fruktansvärt bortskämd med att ha underbara människor omkring mig, men hjärnspöken ska alltid komma och dra ner ens förstånd och strula till det för förnuftet.
Nu vet ni det i alla fall, jag är inte världens lyckligaste person hela tiden, som vissa tycks tro. Jag har mina dagar jag också. Alla har dem. Det är bara normalt, och jag om någon är väl i alla fall inte så speciell att jag ska gå emot hela mänskligheten.
hjärnspöken
Jag kanske låter bitter över detta och på ett sätt är jag väl det, för jag känner mig utanför. Det gör jag verkligen, men samtidigt vet jag att jag själv har valt det. Jag skulle aldrig kunna välja bort någon av mina vänner för att komma så nära någon för att kunna veta varenda liten detalj om varandra. Oavsett hur mysigt det skulle vara, så är det inte jag. Jag är nära väldigt många, men jag går ändå miste om intimiteten och stabiliteten som det ger i att vara en del av ett kompisgäng. Jag vet att jag inte kan ändra på det, men detta gör att jag så många gånger känner att jag är ensam. Jag blir på något vis femte hjulet fast det inte ens egentligen är meningen och jag hatar det. Av hela mitt hjärta. På något konstigt vänster gör det att jag inte känner mig uppskattad och jag tvivlar på att till och med mina närmsta vänner ens vill vara med mig. Jag missar så mycket, samtidigt som jag vinner så mycket på att vara den person jag är. Ibland önskar jag bara att det fanns någon som mig och att mina vänner kunde förstå hur mycket de betyder för mig även fast jag inte umgås med dem hela tiden. Ibland önskar jag att dessa människor visade för mig att de verkligen vill ha mig hos sig, för att inte mina idiotiska hjärnspöken ska komma och äta upp mig inifrån. jag antar väl att jag bara vill känna mig uppskattad, som alla andra.
.
Grattis säger vi till min kära syster som fyller 21 i dag. det har firats av hela tjocka släkten plus lite vänner. det var trevligt såhär efter en intensiv jobbhelg. Lite kvalitetstid med Johan har hunnits med också. Johan är dessutom föräldrafri denna kommande vecka, så vi får se om vi inte kan stjäla lite tid till tillsammans. Annars hoppas jag på mycket kompis umgänge!!
Jobbjobbjobb
Men nej, jag ska upp och jobba imorgon. 12-21.20. WIHO! Tur att jag får träffa Johan efteråt i alla fall.
målarkungen
Jag börjar bli riktigt taggad på att åka till USA nu. Jag hoppas bara att jag kan få med mig Isabelle. Jag vet inte hur sugen hon är, men jag hoppas att hon har lite vilja i alla fall. Känner att hon är en av de få som skulle stå ut med mig under så lång tid... Eller?
Elisa har ju dessutom, efter mycket om och men, äntligen bestämt sig för att åka till USA. Jag som precis hade vant mig vid den härliga tanken att ha henne här hemma ett helt år till... Jag måste åka och hälsa på henne. Ett helt år utan hennes glädje, peppande ord och kramar klarar jag bara inte utan.<3
vaxarkungen
Jag hatar hjärnspöken. Du vet sådana man kan få när man tror att ingen tycker om en eller sådana som gör att man inte hör av sig till en nära vän för man får för sig att han eller hon inte vill vara med en. Du kanske inte känner igen dig, det kanske bara är jag, men jag hatar det ändå. Önskar att jag bara struntade i mina hjärnspöken och tog kontakt och jag vet inte. Hade en mer lättsam attiyd åt hela grejen.
Jag kan ju inte göra mer än att vara mig själv, varför kan jag inte inse att det räcker?
