Galet nöjd med min födelsedag. Både min "prefödelsedag" och min riktiga födelsedag. Har en underbar familj, pojkvän, vänner och släkt. Satt faktiskt och pratade med mormor och morfar under vår trerättersmiddag och kom då fram till att mina vänner är makalöst bra. Och nej, jag är inte full, blir bara känslosam såhär på kvällskvisten efter en lång och härlig arbetsdag. Och njut, ni kommer inte att få höra det så många fler gånger. Ni är bäst, jag avgudar er. Tack för att ni gör det så lätt att leva och njuta av livet.

Och familjen. Jag behöver inte ens säga något. <3

TOPPENDAG OCH JAG HAR INTE ENS VARIT PÅ SYSTEMET ÄNNU!

kan ni fatta, om tre dagar sitter jag på flyget på väg till Paris med Johan. Det, mina vänner, är helt galet. Jag är så himla bortskämd som har en pojkvän som bjuder mig på en hel resa, när det egentligen borde vara jag som bjuder honom. Det borde vara jag, som jobbar, som bjuder... Men nej, han förvånar mig alltid den där mannen.

Jag känner mig verkligen som ett barn dagarna innan julafton. Det var längesen jag såg framemot en resa såhär mycket. Ska njuta av varenda sekund hemifrån där jag får se något annat än bara vägen mellan Björnlunda och Gnesta. Haha, fy fan vad mitt liv låter patetiskt i vanliga fall. Så är det när man jobbar hela tiden antar jag. Det blir det däremot ändring på nu, när jag ska börja mitt nya liv som världsresande! Vi börjar med Paris.

Nu har verkligen tiden rusat iväg. Jag har spenderat 1.5 år tillsammans med Johan. Hur kunde tiden bara gå så fort? Vart tog den vägen? Vad hände egentligen? Fina 1.5 år har det i alla fall varit och allt beror på honom.

Jag bara funderar och tänker hela tiden nu. tankarna snurrar och snurrar, jag velar hit och jag velar dit. Förtillfället har jag lust att gå under jord och inte göra ett skit åt någonting. Jag ångar mina val mest av allting just nu. Jag har jobbat som ett djur, väldigt ofta 12  timmar om dagen för att spara så mycket pengar som möjligt och komma dit jag vill, men ingenting blir av. Alla planer har ändras till nästan obetydliga. Jag ångrar mig väldigt mycket. Men samtidigt vet jag att jag vill.

Bara det inte blir som förra gången....

Nu väntar jag på Isabelle. Jag sitter i sängen i mysdressen bredvid hårbollen Sixten istället för att vara med Mamma på spinningen. Ganska illa, jag vet. Jag önskar faktiskt att jag kunde skylla allting på Isabelle, men det kan jag inte. Den enkla anledningen var helt enkelt att jag hade alldeles för mycket träningsvärk efter i måndags att jag inte kunde träna. Sedan att jag jobbat nonstop i nio timmar, utan rast och knappt fick i mig någon lunch kanske var en lite bidragande orsak.

Isabelle borde kliva in genom Ekhammars dörrar när som helst nu. Vi ska kolla lite mer på resor. Ditresan bokad och första hotellet, nu är det bara resten kvar!!! Varför är det så väldigt roligt att bränna sina pengar på sådant här? jag njuter.

Det blev ingen genomgång av året, det blev liksom lite för mycket som hände för att det skulle finnas tid över. Jag hade i alla fall ett suveränt nyår med underbara människor. Spenderade årets första dag med den person jag tycker mest om i hela världen, och årets andra dag med mina två finaste vänner. Den ena av dem fyllde nämligen 20 år!

2012 ser väldigt ljus ut faktiskt och jag njuter verkligen av att inte ha någon skola att gå till detta år. Jag älskar det faktiskt och vet egentligen inte om jag egentligen är redo för att börja skolan till hösten, men jag måste väl få ärslet ur vagnen...

Året bjuder på en hel del utlandsresor. Först ut är Paris med Johan, senare USA med Isabelle och eventuellt USA för att hälsa på Elisa. Så ja, jag kommer njuta hela våren!!

2011 vet jag inte riktigt hur jag ska sammanfatta. Jag började året väldigt stressigt och det jag kommer ihåg från vårterminen i skolan var bara en massa jävla stress och projektarbete. Plus att man ville klämma in lite studentfestande på det. Och sen kom det en operation också den 7 februari som jag verkligen inte såg framemot. En operation är en operation för mycket och jag skulle då genomgå min andra. Så Hela januari och februari var ganska ångestfyllda och lite nere. Det fick sig däremot en ändring på studentdagen när jag gick ut med relativt fina betyg, ut från en skola jag aldrig kommer sakna förutom människorna i den och mot ett liv jag visste att jag skulle trivas med.

Sommaren bestod av skåne, jobb, umgänge, utgångar och sådant som en sommar ska bestå av. Jag gick nog upp en sisådär 7 kilo på någon månad...

Hösten har bara bestått av en massa jobbjobbjobbjobb. Och festfestfestfest. Två konstraster där båda faktiskst är roliga, för jobb ger pengar och fest betyder att jag får bränna pengar! Pengaspenderandet under hösten var faktiskt ganska vidrig. Det känns som att jag hade varit miljonär om jag inte bränt så mycket, med tanke på den ganska härliga summa jag har nu på kontot. Tur att det kommer en vår där jag kan bränna alla dessa pengar.

2011 sammanfattar jag alltså med att det var ett bra år, ett av mina bättre faktiskt. Det känns på något sätt som att jag har börjat hitta mig själv igen under det här året. Jag har lagt operationerna bakom mig, stressar inte sönder för att vara perfekt i skolan med högsta betyg. Nej, jag njuter istället av att faktiskt ha ett liv, vilket det ofta kändes som att man inte hade i skolan.

Däremot har jag förlorat många under året, människor jag inte längre har kontakt med, men som jag önskar att jag var bättre på att träffa och prata med. Människor som jag inte ser tillräckligt ofta, men som jag däremot är bättre att höra av mig till. Mina två närmaste vänner och jag kommer ha en tuff vår framför oss. Vi kommer inte att ses mycket alls, men vi funderar på att fira allas hemkomster i juni med en hejdundrande 20årsfest! vi får se helt enkelt. Jag känner mig trots allt positiv.

sanningen är den, att jag nästan aldrig har något vettigt att skriva om, så därför skriver jag inte. Det händer aldrig, eller väldigt sällan, något i mitt liv som är utöver det vanliga, så känns inte så bråttom med att skriva om. Jobb, träning, lite mer jobb och vad jag åt till middag igår.

Vill ni ha något som jag verkligen vill skriva och tänker på ganska mycket så är det att Elisa snart kommer hem!!!
Efter att hon åkt så har jag insett hur mycket jag tog hennes närhet förgivet. Usch, det är nästan hemskt, men vi har faktiskt varit bättre på att prata regelbundet med varandra nu när hon är andra sidan jorden än när hon bodde en mil bort. Jag säger inte att vi har en bättre kontakt, eller att vi har blivit närmare vänner. Det är bara det att båda verkligen suger på att höra av sig och att vi båda har tagit varandra förgivet. Nu när jag inte kan träffa henne när jag verkligen behöver, så känns det att hon inte är hemma. Det är inte bara att ringa henne när jag mår dåligt. Flera gånger har jag kommit på mig själv att vilja åka hem till henne och berätta något, men inte kunnat... Och nu har jag insett att jag banne mig inte ska ta henne förgivet mer. Jag ska aldrig ta våra, min, Lindas och Elisas myskvällar, som vardagligt. Jag ska aldrig mer inte uppskatta att kunna åka hem till henne bara för att jag inte vill vara hemma.

Jag kommer vara som ett plåster på Elisa känns det som. Gud vad jag saknar henne. och hon kommmer hem om två helgeR!!! låt tiden gå fort

Jag behöver semester...





Äh, jag drar nu.