.
Hehe. gnällde på Elisa och sa att hon måste uppdatera sin blogg bättre... därför kände jag mig nu manad att skriva några rader. Min helg går att beskrivas på flera sätt: Galet rolig, bäst, underbar, fantastisk, mysig, fartfylld, tårfylld, perfekt.
Min helg började redan i torsdags. Japp, vi hade så himla lite barn på fredagen att de sa att jag kunde vara ledig. Ganska lägligt kom det också, med tanke på att jag hade haft världens sämsta vecka och jobbat sjukt mycket i två månader i sträck. En annan positiv sak var ju också att jag då kunde spendera hela helgen med världens finaste. Dock så blev det ändå inte riktigt så, eftersom vi på fredagen gick på Veronica Maggio och jag spenderade hela kvällen med en väldigt saknad fröken Kjellgren och massa härliga gnesta människor! Vi gick till 550 efter konserten och jag hade en väldigt lyckad utekväll. Alltså blev fredagen toppen, trots att den inte spenderades helt och hållet i kärlekens tecken!
Nu hoppade jag ju över torsdagen som bestod av IKEA IKEA IKEA. Jag älskar det, och jag vill bara flytta hemifrån på momangen så jag också kan få åka och shoppa nya saker. Det var typ allt från torsdagen eftersom Johan gjorde mig grymt besviken och inte ville köpa varken spegel eller tavlor - det vill säga, det roligaste jag vet att köpa.
Lördagen började som en riktig slappardag. Vi vaknade sent och åt frukost framför två disneyfilmer - Ringaren i Notredame och, min älsklingfilm som liten, Skönheten och odjuret. Däremot slutade vi med en liten utflykt med nästan hela familjen Lenntorp till Heron City. Jag, Johan och Patrik gick på Apornas Planet medan de andra gick på Tintin. Apornas Planet är faktiskt att rekommendera, det var verkligen inte bortkastade pengar.
Söndagen bjöd på en massa flytt. Skruva ner, packa in, åka, bära, packa upp, skruva ihop... Därefter var det väl lite jobbig stämmning. Jag vill inte att Johan ska flytta, men jag vill verkligen att han ska flytta. Ja, ni förstår väl varför det blev lite jobbigt. Jag och Johan var väldigt kramiga och mysiga sista kvällen tillsammans innan vi skulle skiljas åt för att inte veta när vi ses igen.
Jag struntar i att det finns folk som har det värre än mig. Som har längre "långdistansförhållanden" än vad jag och Johan har. Det gör inte mindre ont för det att han inte längre kommer att vara på bekvämt avstånd och att man inte längre kan spontanses. Det tröstar inte ens lite grann att det finns någon som har det jobbigare eller värre. Jag kommer att behöva tid att vänja mig, det vet jag. Däremot vet jag att vi kommer att klara det ändå, vi måste det, för ingen av oss vill ge upp och klarar andra det, ska fan vi göra det.
Min helg började redan i torsdags. Japp, vi hade så himla lite barn på fredagen att de sa att jag kunde vara ledig. Ganska lägligt kom det också, med tanke på att jag hade haft världens sämsta vecka och jobbat sjukt mycket i två månader i sträck. En annan positiv sak var ju också att jag då kunde spendera hela helgen med världens finaste. Dock så blev det ändå inte riktigt så, eftersom vi på fredagen gick på Veronica Maggio och jag spenderade hela kvällen med en väldigt saknad fröken Kjellgren och massa härliga gnesta människor! Vi gick till 550 efter konserten och jag hade en väldigt lyckad utekväll. Alltså blev fredagen toppen, trots att den inte spenderades helt och hållet i kärlekens tecken!
Nu hoppade jag ju över torsdagen som bestod av IKEA IKEA IKEA. Jag älskar det, och jag vill bara flytta hemifrån på momangen så jag också kan få åka och shoppa nya saker. Det var typ allt från torsdagen eftersom Johan gjorde mig grymt besviken och inte ville köpa varken spegel eller tavlor - det vill säga, det roligaste jag vet att köpa.
Lördagen började som en riktig slappardag. Vi vaknade sent och åt frukost framför två disneyfilmer - Ringaren i Notredame och, min älsklingfilm som liten, Skönheten och odjuret. Däremot slutade vi med en liten utflykt med nästan hela familjen Lenntorp till Heron City. Jag, Johan och Patrik gick på Apornas Planet medan de andra gick på Tintin. Apornas Planet är faktiskt att rekommendera, det var verkligen inte bortkastade pengar.
Söndagen bjöd på en massa flytt. Skruva ner, packa in, åka, bära, packa upp, skruva ihop... Därefter var det väl lite jobbig stämmning. Jag vill inte att Johan ska flytta, men jag vill verkligen att han ska flytta. Ja, ni förstår väl varför det blev lite jobbigt. Jag och Johan var väldigt kramiga och mysiga sista kvällen tillsammans innan vi skulle skiljas åt för att inte veta när vi ses igen.
Jag struntar i att det finns folk som har det värre än mig. Som har längre "långdistansförhållanden" än vad jag och Johan har. Det gör inte mindre ont för det att han inte längre kommer att vara på bekvämt avstånd och att man inte längre kan spontanses. Det tröstar inte ens lite grann att det finns någon som har det jobbigare eller värre. Jag kommer att behöva tid att vänja mig, det vet jag. Däremot vet jag att vi kommer att klara det ändå, vi måste det, för ingen av oss vill ge upp och klarar andra det, ska fan vi göra det.
.
Ibland gäller det att ha tur! I och med att jag har jobbat ganska mycket och därför bara varit inne på facebook i mobilen så hade jag helt missat att Veronica Maggio skulle spela redan ikväll på klubb Molto. Jag kom på i veckan att jag nog skulle vilja gå på den spelningen, men insåg ganska snabbt att det var kört eftersom alla biljetter är slutsålda. Vem skulle dessutom vilja missa Veronica Maggio? Hon var urbra i Uppsala, så jag förväntar mig inte mindre ikväll. Hur fick jag då tillgång till biljetter? Jo, mina vänner. Ibland får även jag en liten guldkant på min tillvaro. Imorse när jag vaknat efter en ljuvlig sovmorgon satte jag mig framför facebook. Den första nyheten var från klubb Molto så jag bestämde mig för att klicka mig vidare in på deras sida. Nu kommer den oändliga turen: 45 minuter tidigare hade de lagt upp en status som talade om att de fått tag i tio extra biljetter till kvällens spelning. Jag slängde mig in på hemsidan och klickade hem två biljetter till Johan och mig. Alltså = kvällen räddad! a-w-e-s-o-m-e.
Nu kom han den där härligt speciella människan i mitt liv ut ur duschen så ska passa på att ha lite kvalitetstid med honom innan jag slår klackarna i taket med fröken Kjellgren och fröken Ohara!
.
Är det ikväll jag samlar vuxenpoäng eller? Jag ska faktiskt vara med på föräldramötet på mitt dagis. Jag tycker i alla fall att det ger vuxenpoäng. Lite åtminstone? Däremot fick jag en ganska tråkig nyhet idag också, jag kommer nog inte få fortsätta på dagis efter jul, i alla fall inte det där dagiset. Det där bästa, med de härligaste ungarna. Jag tror att jag har blivit lite kär i varenda en av dem. Just de där ungarna. På det där dagiset. Det kommer att vara svårt att lämna dem. Väldigt svårt. Därför får jag nu bara hoppas att jag faktiskt fortsätter ända fram till jul! Jag håller alla tummar jag har, dels för att jag verkligen behöver pengarna och ja, dels för att det bara är de där speciella ungarna.
Ska jag någongång vara tillräckligt modig för att bära detta läppstift en helkväll?
Ska jag någongång vara tillräckligt modig för att bära detta läppstift en helkväll?
.
Just nu vill jag bara ha torsdag så jag kan åka till Ikeamed världens finaste kille och införskaffa grejer till hans lägenhet. Han ska flytta. Jag har fortfarande inte riktigt förstått det. Det känns jättekonstigt. Vi är inte tillräckligt stora för att flytta. Jag är inte mogen för att han ska flytta ifrån mig, jag behöver ju honom här hemma hos mig. Nu måste jag ju börja hitta vänner som fortfarande befinner sig inom en timmes resa så jag kan ha någon att umgås med när hetsjobbandet äntligen börjar lugna ner sig!
.
You can hate but never break me.
Jag exploderade. Alla känslor kom för en gångs skull upp till ytan. Ni tror att jag inte kan hålla någonting inom mig, men ni har så fel. Ni vet egentligen ingenting. Ni vet så himla lite om mina känslor. Det går inte att berätta heller. Det är för svårt. Det har gått för lång tid. Jag trodde att jag skulle klara det. Jag trodde aldrig att ni skulle behöva se det, veta. Jag var inte tillräckligt stark och nu är det försent.
Jag exploderade. Alla känslor kom för en gångs skull upp till ytan. Ni tror att jag inte kan hålla någonting inom mig, men ni har så fel. Ni vet egentligen ingenting. Ni vet så himla lite om mina känslor. Det går inte att berätta heller. Det är för svårt. Det har gått för lång tid. Jag trodde att jag skulle klara det. Jag trodde aldrig att ni skulle behöva se det, veta. Jag var inte tillräckligt stark och nu är det försent.
.
Jag vet att jag lovade att skriva för flera flera dagar sedan, men den här veckan har verkligen inte varit nådig på något sätt. Jag har helt enkelt inte orkat skriva.
Förra helgen var i alla fall underbar. Den slår den här helgen med hästlängder. Vilken helg som helst skulle slå den här helgen med hästlängder. Johan bjöd mig på en underbar middag i Stockholm på Marie Lavaeu. Han snålade inte heller må jag säga. Det var helt underbart att få en hel helg med honom, med tanke på att det inte lär bli så mycket nu hädanefter. Bion var däremot en katastrof. Jag har aldrig förstått det där med att somna när man sitter i en biograf, men efter förra helgen... Jag förstår nu. Filmen var så tråkig att jag tittade mer på klockan och försökte klura ut hur lång tid det var kvar än vad jag faktiskt gjorde på bioduken.
Det har planerats lite resa under veckan med fröken Isacsson också. Vi lyckades klämma in lite kvalitetstid mellan våra hektiska scheman. Där mitt bara består av jobbjobbjobb. Jag har även kollat runt lite själv och det börjar väl kännas lite mer verkligt nu. Jag önskar bara att jag kunde känna mig lika motiverad för att leta eventuella utbildningar...
Den här helgen finns det inga ord för. Jag skulle vilja sudda ut hela helgen. Alla känslor som jag burit på under en ganska lång tid nu. Jag vill att du ska komma hem, för det känns som att du är den enda som jag kan berätta för utan att det låter dumt, fånigt och som att jag är mentalt störd. Det är så typiskt att du ska vara på andra sidan jordklotet. Det är så många jag saknar, så många jag aldrig träffar. Jag är så trött på mig själv och mitt eget sällskap och att jobbet är det enda som gör att jag träffar människor. Därför behöver jag att du kommer hem och ruskar om mig. Säger åt mig att skärpa mig. Ger mig en kram och får mig att inse att det inte är så farligt.
Det känns som att jag är ensam just nu, och den enda jag har är du, men du flyttar också till helgen och vad har jag kvar då? - bara jobb.
Förra helgen var i alla fall underbar. Den slår den här helgen med hästlängder. Vilken helg som helst skulle slå den här helgen med hästlängder. Johan bjöd mig på en underbar middag i Stockholm på Marie Lavaeu. Han snålade inte heller må jag säga. Det var helt underbart att få en hel helg med honom, med tanke på att det inte lär bli så mycket nu hädanefter. Bion var däremot en katastrof. Jag har aldrig förstått det där med att somna när man sitter i en biograf, men efter förra helgen... Jag förstår nu. Filmen var så tråkig att jag tittade mer på klockan och försökte klura ut hur lång tid det var kvar än vad jag faktiskt gjorde på bioduken.
Det har planerats lite resa under veckan med fröken Isacsson också. Vi lyckades klämma in lite kvalitetstid mellan våra hektiska scheman. Där mitt bara består av jobbjobbjobb. Jag har även kollat runt lite själv och det börjar väl kännas lite mer verkligt nu. Jag önskar bara att jag kunde känna mig lika motiverad för att leta eventuella utbildningar...
Den här helgen finns det inga ord för. Jag skulle vilja sudda ut hela helgen. Alla känslor som jag burit på under en ganska lång tid nu. Jag vill att du ska komma hem, för det känns som att du är den enda som jag kan berätta för utan att det låter dumt, fånigt och som att jag är mentalt störd. Det är så typiskt att du ska vara på andra sidan jordklotet. Det är så många jag saknar, så många jag aldrig träffar. Jag är så trött på mig själv och mitt eget sällskap och att jobbet är det enda som gör att jag träffar människor. Därför behöver jag att du kommer hem och ruskar om mig. Säger åt mig att skärpa mig. Ger mig en kram och får mig att inse att det inte är så farligt.
Det känns som att jag är ensam just nu, och den enda jag har är du, men du flyttar också till helgen och vad har jag kvar då? - bara jobb.
sms
sms-inlagg.
johan kommer aldrig mer fa valja film, det ar en sak som ar saker. jsg talar om hela situationen imorgon eller pa mandag. Eller en annan dag. Ni kanner ju mig, master bloggerskan! johans sang ar alldeles for mysig for stt ignorera sarskilt mycket langre, pa aterseende!
(Ursakta eventuella misstag i skapandet, har fortfarande inte fatt nagot bra hum om detta med sms-bloggning...)
.
Förlåt. Jag är hemsk, jag vet. Önskar att jag kunde skylla på jobb. Tyvärr ligger det inte riktigt till så. Jag har faktiskt prioriterat annat än bloggen. Nä, ve och fasa? Hur går det ihop?
Förra helgen var det maskeradfest på Hotellet med hela Gnesta kändes det som. Sara Larsson fyllde 20 år. Förade hemma hos Fredrik Bohman med Linda, Tamsi, Lukas och kusin Johan. Jag var utklädd till Indian och det är nog första gången som jag är förbannat nöjd med utklädnaden... Och så får jag inte en enda bild på det! Satans i mupparnas skymningar. Jag hängde mest med Garden under kvällen och som jag hade saknat honom. Jag hann även med en ofördelaktig lek med Fredrik. Det slutade med att jag kan sammanfatta kvällen mycket kort: Suveränt kul och grova minnesluckor.
Den senaste helgen spenderade jag i Linköping hos världens finaste syster och hennes gubbe Adam, the english man. Det blev en hel del svengelska under kvällen kan jag meddela, men jag tror att han förstod det mesta. Det var supermysigt och vi besökte pubar och en mongoliskbuffé. Suveränt gott och en suveränt mysig kväll!
Två suveräna helger med andra ord och jag har en känsla av kommande helg blir minst lika superb.
ordet för dagen verkar vara suverän, eftersom jag överanvänder det som aldrig förr.
Förra helgen var det maskeradfest på Hotellet med hela Gnesta kändes det som. Sara Larsson fyllde 20 år. Förade hemma hos Fredrik Bohman med Linda, Tamsi, Lukas och kusin Johan. Jag var utklädd till Indian och det är nog första gången som jag är förbannat nöjd med utklädnaden... Och så får jag inte en enda bild på det! Satans i mupparnas skymningar. Jag hängde mest med Garden under kvällen och som jag hade saknat honom. Jag hann även med en ofördelaktig lek med Fredrik. Det slutade med att jag kan sammanfatta kvällen mycket kort: Suveränt kul och grova minnesluckor.
Den senaste helgen spenderade jag i Linköping hos världens finaste syster och hennes gubbe Adam, the english man. Det blev en hel del svengelska under kvällen kan jag meddela, men jag tror att han förstod det mesta. Det var supermysigt och vi besökte pubar och en mongoliskbuffé. Suveränt gott och en suveränt mysig kväll!
Två suveräna helger med andra ord och jag har en känsla av kommande helg blir minst lika superb.
ordet för dagen verkar vara suverän, eftersom jag överanvänder det som aldrig förr.
.
Jag gillar verkligen att farmor, syster, pojkvän och mormor kom ihåg min namnsdag igår. MEN INTE MINA EGNA FÖRÄLDRAR! skällde lite på dem när jag kom hem, så sen kändes det bättre. Inte nog med det, utan när jag bjöd dem på bullarna som jag hade fått av farmor och farfar så svarar de bara: "ehm, vi har redan tagit en varsin..." Nej, nu jävlar! Nu är det krig!!
.
Nu är det faktiskt dags att gratta mig för jag har namnsdag idag! Det enda som är fel är att namnet är felstavat. De stavar det JennY i kalendern medan alla egentligen vet att det finaste sättet att stava är med IE och att sedan jag skriver så är ju bara ett sammanträffande. Eller?
Det har varit ganska lugn på dagis hela veckan. Alla är sjuka känns det som och imorgon kanske vi bara blir tre barn på vår avdelning. Det känns lite konstigt när jag precis började vänja mig vid att ha 15-16 små knattar springa omkring fötterna. Jag måste dessutom börja erkänna att jag kanske tycker om barn. Kanske. Har inte bestämt mig ännu. (men de är ju för söta ibland)
.
Saknar Japan ganska mycket just nu. Vet inte om det är för att jag saknar känslan, maten eller de tre underbara människor jag spenderade alla dygnets vakna timmar med i fyra veckor i sträck. Saknar vår lilla muppfamilj vi hade under den tiden.
Jag saknar min familj jag bodde hos under tolv dagar.
och shit vad jag saknar denna maträtt: Omu soba meshi!!!
Jag saknar min familj jag bodde hos under tolv dagar.
och shit vad jag saknar denna maträtt: Omu soba meshi!!!
.
Idag jobbade jag på dagis som vanligt, älskar faktiskt ungarna där. Just på det dagiset. Snälla, låt mig få fortsätta hela vintern! Efter det tog jag en promenad till Hälsohuset för ett pass spinning med mamma. Jag åkte hem och åt en tallrik pyttipanna och slängde mig sedan i duschen. Därefter lade jag mig på sängen och bara... satt. Jag stirrade upp i taket och bara låg där. Och tänkte egentligen på inget speciellt. Sen slog det mig att jag inte kunde ligga kvar där, jag måste ju göra någonting, någon nytta. Lika snabbt som den tanken kom, kom en annan tanke: Nej, varför ska jag göra någonting? Jag har ingenting speciellt att göra. Jag har inga måsten. Jag har inga läxor, ingen uppsats att skriva och inget prov att plugga till. Om jag vill så kan jag faktiskt bara ligga i sängen och stirra upp i taket, så jag gjorde det en liten stund till och njöt ännu mer.
.
Sitter och deppar när jag tittar på gamla bilder och ställer mig många frågor.
- Varför klippte jag av mig håret när jag hade så långt och fint hår? idioti var det.
- Varför tillät jag mig att bli såhär fet? En gång i tiden var jag fan vältränad. Där det en gång var muskler är det nu bara fett.
- Varför tar jag inte fler festbilder nu när jag har en bra kamera och festar mer? Har ju missat så många minnen på att inte föreviga dem genom ett fotografi...
- Varför kan inte jag få vara fotogenisk som alla andra tjejer? Där kanske vi har svaret på föregående fråga förresten.
Jag blir samtidigt deppad som jag blir taggad av att titta på gamla bilder. Nästa vecka är det äntligen dags för träning igen och efter att ha sett bilder på mig själv i bikini utan världens största bilringar har jag insett att det nog blir två timmar på springbandet och inte bara en på måndag. Som tur är börjar håret komma tillbaka och det är väl en positiv sak. På fest ska jag om en vecka, så får väl se till att föreviga lite minnen då. Ryck upp dig nu Jennie, kroppen du hade innan knäproblemen går att uppnå med lite motivation och jävlaranamma. och ganska mycket karaktär. Och det är där jag tappar greppet, för karaktär är nog något jag föddes utan.
- Varför klippte jag av mig håret när jag hade så långt och fint hår? idioti var det.
- Varför tillät jag mig att bli såhär fet? En gång i tiden var jag fan vältränad. Där det en gång var muskler är det nu bara fett.
- Varför tar jag inte fler festbilder nu när jag har en bra kamera och festar mer? Har ju missat så många minnen på att inte föreviga dem genom ett fotografi...
- Varför kan inte jag få vara fotogenisk som alla andra tjejer? Där kanske vi har svaret på föregående fråga förresten.
Jag blir samtidigt deppad som jag blir taggad av att titta på gamla bilder. Nästa vecka är det äntligen dags för träning igen och efter att ha sett bilder på mig själv i bikini utan världens största bilringar har jag insett att det nog blir två timmar på springbandet och inte bara en på måndag. Som tur är börjar håret komma tillbaka och det är väl en positiv sak. På fest ska jag om en vecka, så får väl se till att föreviga lite minnen då. Ryck upp dig nu Jennie, kroppen du hade innan knäproblemen går att uppnå med lite motivation och jävlaranamma. och ganska mycket karaktär. Och det är där jag tappar greppet, för karaktär är nog något jag föddes utan.
.
åh vad jag inte känner för att skriva ikväll. Anledningen till detta är att det känns som att jag har jobbat nonstop i tre dagar i rad. Jag är helt slut! Däremot får jag tänka pengar pengar pengar, eftersom jag lär behöva mycket av den varan efter jul. I och med att jag inte vet hur länge USA-resan blir har lite nya planer börjat ta form i mitt huvud. Inte istället för USA-resan, det kommer jag aldrig ändra (tror jag och hoppas jag), men utöver den. Ojojoj, vad jag vill göra mycket saker och jag hoppas att det håller i sig tills dess och att vi kommer genomföra det.
.
åh vad jag inte känner för att skriva ikväll. Anledningen till detta är att det känns som att jag har jobbat nonstop i tre dagar i rad. Jag är helt slut! Däremot får jag tänka pengar pengar pengar, eftersom jag lär behöva mycket av den varan efter jul. I och med att jag inte vet hur länge USA-resan blir har lite nya planer börjat ta form i mitt huvud. Inte istället för USA-resan, det kommer jag aldrig ändra (tror jag och hoppas jag), men utöver den. Ojojoj, vad jag vill göra mycket saker och jag hoppas att det håller i sig tills dess och att vi kommer genomföra det.
.
Jag leker elisa,idsg och skriver utan de tre svenska bokstaverna. detta gor jag pa grund av att jag skriver fr
han min telefon och annu inte hsr kommit underfund med hur man gor. saaa, idag ar jag amerikanen elisa!
jag vet vad jag vill ha i julklapp nu. en sak jag sa att jag aldrig nagosin skulle anvanda. en onepiece. det verksr faktiskt jsttemysigt aven om man aldrig kan vistas blanf folk nsr man bar den, men anda. sa imorgon,ska jsg borja kolla pa lite sadana om jag far tid. maste ju hitta en fin! eller iaf en som inte ser ut som en jsg vet inte vad.
.
Nu börjar jag bli ganska trött på dessa dubbelpass - att hoppa från dagis till konsum hela tiden. Jag säger inte att jag inte vill ha jobb eller pengar, men jag vill inte jobba 14 timmar tre dagar i rad. Det gör mig, faktiskt, alldeles matt. Det känns som att jag jobbar livet ur mig. Inte så att jag håller på att gå in i väggen, utan snarare så att jag aldrig hinner få till en regelbunden träning vilket gör att allting kommer sluta med att jag äter ihjäl mig. Jag skojar inte, har fan gått upp ton den senaste tiden! Usch. Klarar knappt av att se mig själv i spegeln längre. Därför har jag börjat tvinga mig själv att gå i tajta linnen här hemma och titta mig själv i spegeln för att inse att - Jennie, du måste träna! Och antagligen äta nyttigare. Men det är så svårt...
Det blev i alla fall en promenad på 7 kilometer idag tillsammans med Isabelle och Caroline. Shit vad längesen det var när jag bara fick snacka "tjejsnack". Okej, det kanske låter lamt, men jag börjar inse nu att man faktiskt behöver det.
Nej, nu ska jag svara på Isabellekusinens sms för hon kommer äntligen upp hit i helgen! I. Love. It.
Det blev i alla fall en promenad på 7 kilometer idag tillsammans med Isabelle och Caroline. Shit vad längesen det var när jag bara fick snacka "tjejsnack". Okej, det kanske låter lamt, men jag börjar inse nu att man faktiskt behöver det.
Nej, nu ska jag svara på Isabellekusinens sms för hon kommer äntligen upp hit i helgen! I. Love. It.
.
Idag har jag jobbat. Därför har jag en god anledning till att inte skriva ett långt och roligt inlägg. Jag är alldeles för trött och inget roligt har hänt. Jag är på uruselt humör och gör därför bäst i att hålla mig inlåst hela kvällen. Ja tack.
.
Alla måste verkligen börja uppdatera sina bloggar oftare. Vad ska jag annars hitta på att göra när jag är sjuk och bypassen på min "kolla serier online"-sida har gått ut? Jag tycker verkligen inte att det här är sjust eftersom ni nu tvingar mig att skriva, av ren tristess, och det kan ju inte bli annat än katastrof.
På tal om det förra inlägget... Efter mycket om och men har jag äntligen fattat ett beslut. Det blir det mest drastiska faktiskt. Ja, ni gissade rätt. Jag ska försöka mig på att ha lite mer bilder i bloggen. Försöka, så få inte för stora förhoppningar nu. Jag kanske kan börja med en härlig semesterbild eftersom jag så innerligt längtar till solen och vår semestervecka i vårt andra hem nu i November. Jag vet att jag tjatar, men jag älskar Anfi och Gran Canaria. Det skulle ni också göra om ni fick se det bara en enda gång.
På tal om det förra inlägget... Efter mycket om och men har jag äntligen fattat ett beslut. Det blir det mest drastiska faktiskt. Ja, ni gissade rätt. Jag ska försöka mig på att ha lite mer bilder i bloggen. Försöka, så få inte för stora förhoppningar nu. Jag kanske kan börja med en härlig semesterbild eftersom jag så innerligt längtar till solen och vår semestervecka i vårt andra hem nu i November. Jag vet att jag tjatar, men jag älskar Anfi och Gran Canaria. Det skulle ni också göra om ni fick se det bara en enda gång.
.
jag måste få säga att det är en väldig kontrast i antalet besökare på min sida från dag till dag. Ena dagen är det 40, andra dagen 5 för att nästa dag vara 21... Jag förstår faktiskt inte mycket alls av detta, är jag så ojämn i mitt skrivande att jag varannan gång jag skriver är intressant? Jag får helt enkelt börjar slå klackarna i taket lite mer... Som om det skulle hända liksom.
Hemligheten kanske ligger i att ha mycket bilder i bloggen? Jag vet att jag i alla fall tycker att det är roligare att läsa då eller att personen i fråga alltid hamnar i onåd eller gör konstiga grejer som leder till en massa roliga kommentarer eller skvaller. Jag vet, ganska ytligt. Så antingen bilder på bloggen eller supa skallen i bitar varje dag eller bli på smällen för att locka till sig mer återkommande läsare? Vi får se vilket alternativ det blir... stay updated!
Hemligheten kanske ligger i att ha mycket bilder i bloggen? Jag vet att jag i alla fall tycker att det är roligare att läsa då eller att personen i fråga alltid hamnar i onåd eller gör konstiga grejer som leder till en massa roliga kommentarer eller skvaller. Jag vet, ganska ytligt. Så antingen bilder på bloggen eller supa skallen i bitar varje dag eller bli på smällen för att locka till sig mer återkommande läsare? Vi får se vilket alternativ det blir... stay updated!
