Jag vet att jag lovade att skriva för flera flera dagar sedan, men den här veckan har verkligen inte varit nådig på något sätt. Jag har helt enkelt inte orkat skriva.

Förra helgen var i alla fall underbar. Den slår den här helgen med hästlängder. Vilken helg som helst skulle slå den här helgen med hästlängder. Johan bjöd mig på en underbar middag i Stockholm på Marie Lavaeu. Han snålade inte heller må jag säga. Det var helt underbart att få en hel helg med honom, med tanke på att det inte lär bli så mycket nu hädanefter. Bion var däremot en katastrof. Jag har aldrig förstått det där med att somna när man sitter i en biograf, men efter förra helgen... Jag förstår nu. Filmen var så tråkig att jag tittade mer på klockan och försökte klura ut hur lång tid det var kvar än vad jag faktiskt gjorde på bioduken.

Det har planerats lite resa under veckan med fröken Isacsson också. Vi lyckades klämma in lite kvalitetstid mellan våra hektiska scheman. Där mitt bara består av jobbjobbjobb. Jag har även kollat runt lite själv och det börjar väl kännas lite mer verkligt nu. Jag önskar bara att jag kunde känna mig lika motiverad för att leta eventuella utbildningar...

Den här helgen finns det inga ord för. Jag skulle vilja sudda ut hela helgen. Alla känslor som jag burit på under en ganska lång tid nu. Jag vill att du ska komma hem, för det känns som att du är den enda som jag kan berätta för utan att det låter dumt, fånigt och som att jag är mentalt störd. Det är så typiskt att du ska vara på andra sidan jordklotet. Det är så många jag saknar, så många jag aldrig träffar. Jag är så trött på mig själv och mitt eget sällskap och att jobbet är det enda som gör att jag träffar människor. Därför behöver jag att du kommer hem och ruskar om mig. Säger åt mig att skärpa mig. Ger mig en kram och får mig att inse att det inte är så farligt.

Det känns som att jag är ensam just nu, och den enda jag har är du, men du flyttar också till helgen och vad har jag kvar då?  - bara jobb.