Jag är trött. jag är trött på att känna att alla tar en för givet. Att man ska finnas till hands när man behöver det. Ibland känns det som att jag bara är någon som duger ibland. Jag kommer aldrig att kunna vara någons bästa vän, för det finns alltid någon som är "lite bättre". Jag har ingen bästa vän och jag har aldrig haft det, men jag har jävligt många ruskigt bra vänner. Så många att jag ibland känner att jag inte har tid att tillbringa så mycket tid som jag vill med dem. Att jag inte hör av mig tillräckligt. Jag känner så ibland, att jag inte räcker till. Men jag försöker, det gör jag verkligen. Jag vill träffa allihop, hela tiden, men det går inte. Och det gör att jag sliter och drar i mig själv eftersom jag vill vara på alla platser samtidigt. Jag försöker verkligen vara en bra vän och höra av mig så ofta jag bara kan, försöka få ihop det så att man kan träffas. Men ibland känns det som att det inte spelar någon roll. För jag har ingen bästa vän. Jag säger inte att jag inte är lyckligt lottad, för det är jag. Jag är jävligt bortskämd med att ha underbara människor runt mig. Men, som alltid finns det ett men, oavsett vem eller vilka är jag med, känner jag mig ändå inte riktigt med. Jag hänger inte med i intern skämten, jag kan inte alla detaljer, är inte med i alla minnen, och jag känner ibland inte ens personerna som det diskuteras om. Detta är för att jag aldrig är en bästa vän. Detta beror på att jag aldrig spenderar tillräckligt med tid för att komma in i "tugget" som det finns i de olika gängen.


Jag kanske låter bitter över detta och på ett sätt är jag väl det, för jag känner mig utanför. Det gör jag verkligen, men samtidigt vet jag att jag själv har valt det. Jag skulle aldrig kunna välja bort någon av mina vänner för att komma så nära någon för att kunna veta varenda liten detalj om varandra. Oavsett hur mysigt det skulle vara, så är det inte jag. Jag är nära väldigt många, men jag går ändå miste om intimiteten och stabiliteten som det ger i att vara en del av ett kompisgäng. Jag vet att jag inte kan ändra på det, men detta gör att jag så många gånger känner att jag är ensam. Jag blir på något vis femte hjulet fast det inte ens egentligen är meningen och jag hatar det. Av hela mitt hjärta. På något konstigt vänster gör det att jag inte känner mig uppskattad och jag tvivlar på att till och med mina närmsta vänner ens vill vara med mig. Jag missar så mycket, samtidigt som jag vinner så mycket på att vara den person jag är. Ibland önskar jag bara att det fanns någon som mig och att mina vänner kunde förstå hur mycket de betyder för mig även fast jag inte umgås med dem hela tiden. Ibland önskar jag att dessa människor visade för mig att de verkligen vill ha mig hos sig, för att inte mina idiotiska hjärnspöken ska komma och äta upp mig inifrån. jag antar väl att jag bara vill känna mig uppskattad, som alla andra.