Nu har Elisa åkt. Hon finns inte längre i Gnesta utan hon befinner sig just nu i Amsterdam och imorgon i USA. Alltihop känns bara galet och jag saknar henne redan. Varken jag eller Elisa, mest jag antar jag, är inte den personen som visar mycket känslor. I alla fall inte varma känslor gentemot en annan person. Jag säger inte ofta till någon att jag älskar den. Jag kramas inte om jag inte verkligen känner att jag vill ge personen i fråga en kram eller får en oväntad en. Jag har aldrig varit mycket för att berätta hela mitt liv och vända ut och in på mig själv och låta en annan person kommer så där oändligt nära. Som jag har skrivit tidigare i ett inlägg, så har jag aldrig riktigt haft en bästa vän. Men jag inser nu att jag kanske hade fel. För i Elisa Gyllin finns det fan en bästa vän. Hon har verkligen vänt ut och in på mig och fått mig att prata om saker som jag tycker är fruktansvärt jobbiga.

Jag är inget bra på avsked utan viftar gärna bort allting med ett enkelt "Hej då" eller "vi ses snart igen". När jag kramade Elisa för sista gången var det samma sak där, jag kände hur tårarna kom, för att sedan direkt trycka undan dem. Inte förrän idag när jag läste att Elisa var på flygplatsen slog det mig. Hon är verkligen borta nu. I ett år. Kanske fyra. I bilen på väg hem till Johan brast det. Tårarna sprutade och jag förstod att det skulle ta alldeles för lång tid tills vi skulle ses igen.

Jag är så enormt avundsjuk på Elisa. Hon får en chans att genomföra sin dröm, vår dröm. En dröm som vi har pratat om många gånger, men som jag aldrig kommer att få chansen att uppleva. Därför hoppas jag att hon tar vara på den här möjligheten och gör det bästa av situationen med vetskapen om att hon alltid, alltid kommer att ha mig här hemma. Med flera andra.

Det här är inte sista gången vi ses. Jag ska träffa henne igen nästa år. Jag måste få krama henne igen. Jag vägrar att förlora henne, för fan också, jag älskar henne.

Ha det så otroligt jävla bra där borta, Elisa, tills vi ses igen.<3