det är jag det. svagheten själv. klarar aldrig av att hålla mig nyttig, hålle humöret uppe eller ha ett fungerande knä. Ibland känns det som att jag är dömd att misslyckas.

en vecka kvar, sedan blir jag el invalido igen. Jag har ganska blandade känslor inför det. Ena dagen så längtar jag nästan för att då vet jag att det är påväg att bli bättre. Att jag kommer att få reda på vad det är som är fel. Dagen därpå känner jag bara ren och skär ångest inför hela grejen, för vad är det som säger att det ska bli bra den här gången när det inte blev det den första gången? Många tankar och humöret går upp och ner mer än vanligt. Det kan skifta på två röda sekunder. Allt jag vet är att jag behöver något eller någon som distraherar mig från att tänka. Därför kommer jag försöka att hålla mig ruskigt sysselsatt denna vecka!

jag vill resa härifrån. Jag vill åka till mitt andra hem igen...