det kanske är den enda utvägen för att skydda sig själv?

Jag förstår bara inte. Jag är hur trött som helst, men ändå vaknar jag av mig själv runt sju tiden... Jag vill sova mer än allt annat, men jag kan bara inte. Jag vaknar och kommer på allting jag måste göra, sedan kan jag inte somna om. Vad är det för fel på mig egentligen? Varför kan jag bara inte lära mig att släppa allt och ta dagen som den kommer? Carpe Diem för sjutton! Jag säger att jag vill leva efter det mottot, men jag kan aldrig ta mig så långt att jag faktiskt gör det. Nej, det är alltid något som kommer iväg för det, skolan, jobb, knäet. Någonting.

Och nu sitter jag här.. Kan faktiskt vara lite galen och göra något spontant, eftersom jag redan har gjort det jag skulle göra idag. Jag har en massa tid över, men gör jag något? Nej, jag sätter mig och stirrar in i väggen och låter tankarna vandra iväg till sådant jag verkligen inte borde lägga ner mer energi på. Jag börjar faktiskt tro att jag är ganska patetisk. Jag strävar efter något, sedan när jag sen kan få det - då vill jag inte ha det eller nöjer mig inte med det. What's up with that liksom?