ibland blir jag bra trött. På människor. På att tänka. På att ha en massa måsten. att inte kunna göra det jag vill(knähelvete!)
Människor som får röra sig, göra det dem älskar, är så jävla lyckligt lottade. Jag önskar att jag hade uppskattat fotbollen mer när jag väl spelade. Att jag aldrig hade kommit hem från en träning, fly förbannad eftersom att det hade gått så fruktansvärt dåligt, att jag inte varit en sådan dålig förlorare eller att jag verkligen hade njutit av varenda seger. Tänk när vi vann vår serie, vilken känsla. Vilket fotbollsår det var för mig! Fick vara med flickor 93 och dela deras serieseger, efter en spelad match med dem. Jag fick vara med och dela mitt eget lags seger. Det gick fan bra för mig det året, och det gick bra för mig hela hösten, hela våren... så kom dommedagen. den där äckliga dagen. 14 maj. jag hatar den dagen....

I höst ska jag opereras igen. för andra gången på mindre än två år. Läkaren ska inte operera, som i ordets rätta bemärkelse, utan han ska bara öppna upp och titta hur illa det ser ut, sedan därifrån.. kan han inte göra något mer. Ingenting. nada. allt är finito. jag måste gå på rehabilitering. igen. för andra gången på mindre än två år.
Och folk klagar på att träningen tar deras tid, att dem inte har tid för någonting annat än skolan och träning. Jag skulle göra allt för att få träna igen. snöra på mig ett par illaluktande dojor och benskydd.
sluta klaga på att ni får träna, jag står fan inte ut med att höra det.