Pappor... det är ett konstigt släkte. Jag tror min pappa är något överhuvud bland alla dessa konstiga människor. För det finns fasen ingen annan pappa som är som min pappa. Han är unik. Han är ett litet litet barn i en stor (och övergödd) vuxenkropp.

Vi har haft våra duster. Det kan jag inte förneka. Han är den mest envisa, tjurskalliga och trångsynta människa jag känner. Han ska dessutom alltid ha det sista ordet... och folk tycker att vi är lika, jag förstår inte... Inte ni heller? gör ni? åh, inte ni också!

Min pappa är nog bland världens bästa pappor, kanske rent av den bästa. För samtidigt som han är sådär trångsynt och argsint, så är han den mest omtänksamma, översnälla, knasigaste, töntigaste, underbaraste pappan som finns. Han är dessuom ganska duktig på att skämma bort sina barn. En av hans bästa kvalitéer om du frågar mig!

Anledningen till detta inlägg kommer nu:
När jag kom hem idag, trött och sliten efter en hel dag i solen med underbara Felicia och Sandra (ja, man kan bli trött av det också), så var pappa redan hemma. Det första jag fick höra när jag klev in genom dörren var "Jennie!" (typ som äntligen är du hemma, vad glad jag blir) sen släppte han bomben "skalar du potatis? Skala skala skala potatis" dansade han runt. Jaja, tänkte jag. Jag får väl ställa upp., Han är ju trots allt "allergisk" mot att skala potatis. åhjo, det är sant och han är nog den enda i världen som har drabbats av detta fenomen också...

Efter att jag varit så vänlig och skalat hans jäkla potatis, går jag in till TV:n för att äntligen slå mig ner och titta på fotboll. Han kommer in och utbrister "men Jennie, där satt ju jag. Du vet att det är min plats!" Jag svarar nonchalant: "och? jag var här först, du tar alltid min plats när jag går ifrån..." Jag riktigt ser hur han smyger sig fram och hur hans uttryck i ansiktet förändras när han kommer för att gnosa (gnosa är ett anderssonuttryck för att trycka ner knytnäven i bröstet och gnosa runt, gör fruktansvärt ont). Jag genomskådar hans attack och sparkar undan honom, nöjd över mitt drag. Han är dock snabbtänkt och rycker mig istället i foten och bokstavligen drar dääään (sormländska, yeaaah!) mig från fotöljen. Fotöljen flyttas minst en meter från sin vanliga plats och mig fortsätter han att släpa längs hela vardagsrumsgolvet. Skrattandes!

Han är helt enkelt omöjlig. Han kommer nog aldrig växa upp. Det värsta är bara att jag inte rår på honom. Han är ju trots allt en 49-årig 110 kg klump!

Men herregud.. Gissa vem som inte skriker nu då? Jo, pappa förstås. Måste hjälpa honom med att åka och slänga sopor. han kan ju inte, eftersom han är skadad. Denna helg kommer att bli ett ständigt passopp på honom.. suck. Om det inte var för att jag älskar honom så mycket, skulle han åka på en snyting!