...Vad är det som händer? Den där nedrans huvudvärken och det sabla magontet har kommit tillbaka, med förnyad kraft. Varför?! Jag är inte ens hälften så stressad som jag var i höstas. Jag mår faktiskt ganska strålande just nu. Jag och Isabelle har blivit förnuftiga och skiter i allt. Eller okej, Vi har börjat inse att man inte kan stressa igenom allt, utan att man kanske måste tillåta sig själv att ta det lite lugnt också. Man måste inte vara bäst på allt. Det känns som att jag mår strålande. Som om jag har koll på situationen (peppar peppar). Bara för att jag skriver detta, kommer det att gå åt pipsvängen redan imorgon, sanna mina ord!

Jag vet varför jag mår bra. Jag vet varför det känns som att jag har koll. Jag vet varför det känns som att inget kan stoppa mig. Jag har slutat bry mig om det som tog upp den största delen av min tanke- och känsloverksamhet. Man kan ju inte köra mot enkelriktat, det är bara så. Det krävs två för att kunna skapa ljuv musik så att säga. Vad fan skriver jag egentligen? huvudvärken tar kol på mig. sängen och Paradis Hotel känns som ett bra alternativ just nu. (ja, jag har sjunkit så lågt att jag faktiskt ser framemot avsnitten nu, skam)


Det har inte gått - går - kommer aldrig att gå att förklara hur ont det gör att ha förlorat det som man älskade mest. För så var det verkligen. Det är svårt omöjligt att ersatta.
Det är en bit som fattas.