Jag har verkligen undantryckt känslan av att Limpa inte är hemma och inte kommer hem än på ett tag. Jag har verkligen försökt att undvika att tänka på henne, så skriver fanskapet till mig på facebook och allt brister... hela min plan gick i bitar, nämligen att ignorera det faktum att hon inte kommer hem förrän i mitten av mars. Nu blir jag ju tvungen att erkänna det, jag saknar henne. Det värsta var nyårsdagen, när jag kom hem från stockholm. Allting kändes helt fel.. jag gick runt i huset och bara väntade på något, men jag förstod aldrig riktigt vad.. tills det slog mig. Jag väntade ju på att Linda skulle komma hem så att vi kunde sitta och prata om vad vi hade varit med om kvällen innan. Nu måste jag vänta tills den 16 Mars innan jag får höra alla historier och jag kommer ju hinna glömma bort allt jag måste berätta för henne! Jag kanske ska skriva en bok hon får läsa?

Hur som helst, det var inte meningen att jag skulle börja sakna fanskapet såhär tidigt. Attans.