Det får vi se om jag har imorgon. det är nämligen då det gäller. Jag ska spela min första match på snart ett och ett halvt år. Jag är livrädd. rädslan beror på hundratals olika saker. Kommer jag att göra bort mig? kommer jag att göra illa mig igen? Kommer detta vara sista matchen jag spelar någonsin? Kommer jag att få spela över huvudtaget?
Det känns som att morgondagen är avgörande för mina kommande fotbolls år. Jag kan bara hålla tummarna för att jag går av planen, med båda benen i behåll och att jag inte har gjort bort mig helt och hållet ute på planen.
Jag kan väl kanske inte begära att jag ska kunna glänsa på matchen imorgon, jag menar, det var ju trots allt ett tag sedan. Jag är glad bara om jag inte gör självmål eller sparkar ner en medspelare eller något åt det hemska hållet.
Jag har bestämt mig. Jag har bestämt mig för att gå in på plan med full fokus på matchen. Jag ska inte tänka på att jag har varit skadad, utan jag ska ha samma inställning som jag hade innan skadan. Shit, jag har nog inga nerver av stål trots allt. Mitt hjärta rusar bara jag tänker på eländet.

Men samtidigt som jag är så rädd, är jag så himla glad. För jag ska trots allt spela boll igen. Jag ska äntligen få göra det jag har saknat så himla länge, jag är tillbaka!
det går inte ens att beskriva känslan jag bär på,
det är bara så skönt att kunna vara och känna sig som sig själv igen.

håll tummarna för mig