Waiting for a better day, for a second chance, a little luck to come my way. 

Vad finns det egentligen att skriva till alla mina typ fem läsare? Vad kan vara intressant att veta idag?
Det finns egentligen ingenting, för mitt knä är fortfarande som det alltid är, det vill säga helt obrukbart och jag är snart i bristningsgränsen av frustration. Jag vet ärligt talat inte var jag ska ta vägen, jag saknar till och med att gå normalt. Jag saknar att kunna springa i trappor, och vem faaan saknar det liksom?
Enda gången jag verkligen är på bra humör och inte tänker på det så mycket är, hör och häpna, i skolan. Jag vet, jag är fortfarande chockad. Att jag ens skrev det där? Likväl är det sanningen. I skolan hinner man inte med att sitta och fundera eller sitta och reflektera över vad det var som hände. Det är egentligen inte synd om mig, inte det minsta. Jag har gjort det igen, det jag inte fick göra och det jag verkligen hade bestämt mig för att inte göra iår. Men ni kan ändå inte ana känslan jag hade i kroppen. vilken befrielse. Det är inte synd om mig, jag får skylla mig själv. Jag hatar bara mig själv just nu och det gör jag rätt i. Jag förtjänar att ha ont. Jag kommer kanske aldrig att få spela någonsin igen, men jag förtjänar det. Jag är så jävla korkad så det finns inte.
Fan och helvete.

Waiting for a better day, for a second chance, a little luck to come my way. 

                                                       
                                                                     balen 2008