Jag sprang nästan ifrån alla idag! Mitt ben är till 80% tillbaka, så att jag i alla fall kan gå normalt. Jag har varit på bra humör hela dagen inför detta faktum. Man uppskattar aldrig den lyxen av att kunna gå förrän man inte kan det längre. Det är sorgligt, om du frågar mig. Nej, hädan efter ska jag uppskatta varje steg jag tar utan kryckor. jag har fått nog av dem för en hel livstid framöver!
Det som drog ner mitt humör några snäpp var dock hemkomsten. När jag var hemma och står vid bordet, vrider jag mig och det gör att jag får ont. Jag ber till gud (om det nu finns någon) att det inte var operationen som gick upp den där olycksdrabbade söndagen för en vecka sedan. Då vet jag inte vad jag gör, helt ärligt. då går jag upp i atomer. då blir jag så ledsen att jag... gråter. japp, så kommer det att bli. Och jag hatar att böla. usch! Nej, men nu känns det inte längre, eller det bultade ett tag, men för att bibehålla positiviteten så låtasas vi inte om det.
Varför var det jag som skulle göra illa mig och inte hon? jävla glasknän.

Och den som kommer och säger att jag var otränad i knäna, ska jag personligen spöa skiten ur! Då kommer ni att få se en rasande Jennie, så utmana inte ens ödet!

Sofia, den lilla skatan, har gått och skaffat blogg igen! Jag är överlycklig. Ytterligare en blogg att hålla koll på. Mums! Hon vill dock inte tala om vad hon heter, och jag försöker hota med allt möjligt. Som att avslöja känslig information om henne här på bloggen, men inget tycks ta på den benhårda kvinnan. Det går helt enkelt inte att kompromissa med tokstollan! Hoppas hon kommer hit snart, och kan förgylla mina ensamma helger.