inte igen...
Linda ska operera sig igen, denna gång för att hennes vänstra korsband är av och inte det högra som förra gången. Det enda positiva jag kan få ur det här är att hon inte har några knän kvar som kan gå sönder sen.
Mitt knä strular igen. Jag får inte vara inärheten av någonting som har med lagsport och boll att göra, det har jag lovat min sjukgymnast. Jag får inte spela fotboll inomhus på hela vintern och jag måste gymma tre dagar i veckan. Sedan kanske jag kan spela fotboll till våren, med en vidrig betoning på kanske. Är det så konstigt att jag inte orkar vara positiv ibland?

Trots allt så finns det något positivt att få ut ur dagen. Jag var nyss på fotbollsmöte och det ser ut som att det kan bli ett damlag nästa år. Det känns faktiskt toppen, då har jag något att kämpa för. (sista gången jag försöker och om det inte går måste jag lägga skorna på hyllan om jag fortfarande vill bo hemma.)
Jag hade dessutom bara tre slarvfel på matteprovet som vi fick tillbaks idag, så jag borde vara nöjd. Dock ni som känner mig vet ju att jag inte är det. Tre fel är liksom tre fel för mycket. Jag vet, ett lyxproblem, men ändå.

Nu ska jag hålla alla tummar jag har för att Sverige ska vinna idag, så att jag slipper flytta utomlands. Jag trivs ändå här. Åtminstone lite grann.