Jag ... Det är så jag börjar alla mina meningar, mina tankar, med " jag ... " Det kommer bara ett jag, sedan är det tomt. Helt nattsvart. Inga känslor. Massa känslor. Inga tankar. tusen tankar.
Jag borde skylla mig själv egentligen. Jag borde sitta still på en stol hela tiden, så att jag inte kan göra mig illa. Jag borde inte vara med på gymnastiken, men någonstans måste jag väl börja? Kan jag inte vara med på gymnastiken, hur ska jag då ens kunna leva och göra det jag vill? Alla säger åt mig att ta det lugnt och att låta benet vila och att inte börja träna för tidigt. Vet dessa människor hur svårt det är att inte träna? att inte få röra på sig och svettas ut alla frustrationer. Det går inte att inte träna. Det går inte att "ta det lugnt och låta knäet vila". jag lät mitt knä vila i över en månad från motion efter förra skadan. sedan så fort jag börjar springa, går det upp. Jag orkar inte mer. Jag vill bara förändra allt. det finns inga ord för hur jag mår. Det är bara ett stort jävla hål och jag orkar inte med mer av detta.

                                                                 bottenlös tomhet, är det som återstår